OM DU INGET SATSAR KAN DU HELLER INGET VINNA
Har du som jag också låtit dig hållas tillbaka av din rädsla för att misslyckas?
Jag har spenderat större delen av mitt liv i skuggan av min rädsla. Rädslan för inte att vara tillräckligt bra, inte att kunna fullföra det jag har påbörjat - rädslan för att misslyckas. Mitt första minne av min rädslas begränsningar, är från när jag var 5 år gammal. Då sa jag till min mamma att jag aldrig skulle gifta mig eller skaffa barn, för tänk vad ledsna de skulle bli om jag skulle skilja mig igen. Den rädslan satt djupt i mig och under drygt 20 år gjorde jag det till mitt "varumärke" att jag minsann inte skulle gifta mig eller skaffa barn.
En junidag i 2012 fick jag ett samtal som ändrade allt. En gammal bekant ringde mig och sa "Jag har köpt en båt i Grekland och tänker segla den till Karibien i december, ska du med?" Feg som jag var svarade jag inte på frågan med en gång, men bad att få lite tid att fundera. "Du får tills imorgon bitti, sen börjar jag att ringa och fråga andra" sa stämman i den andra änden av luren.
Efter samtalet satt jag helt paff i soffan. Sedan jag var 12 år gammal hade jag pratat om att resa ut i världen på äventyr, men hade så klart alltid hittat en ursäkt för inte att göra det. Rösten i mitt huvud försökte så gott den kunde att hitta på ursäkter denna gång också.
Du kommer aldrig att klara av det, du kan ju inte ens segla! Vet du överhuvudtaget hur lång tid det tar att segla över Atlanten? Du har inte råd, hur ska du få ihop så mycket pengar på så kort tid? Vad med allt det här hemma, hur har du tänkt dig att göra med alla dina saker?
För första gången i mitt liv fanns det inga bra ursäkter. Oavsett vad min inre röst försökte sig på, lyckades den inte denna gång. Jag satt där i soffan och tittade på mig själv och mitt liv, nästan som att jag såg mig själv utifrån. Jag hade ingen flickvän. Jag bodde i en hyresrätt som var alldeles för stor och alldeles för dyr, fylld med grejer som jag inte behövde eller för den saken använde. För andra året i sträck hade jag fått avslag på den musikutbildning jag drömde om att komma in på och jag hade ett dead end jobb som timvikarie i ett badhus utan någon utsikt om att bli tillsvidareanställd inom den närmsta framtiden. För övrigt kände jag att jag var ganska så klar med allt det "här hemma" - Jag var fan less för att säga det rent ut!
En junidag i 2012 fick jag ett samtal som ändrade allt. En gammal bekant ringde mig och sa "Jag har köpt en båt i Grekland och tänker segla den till Karibien i december, ska du med?" Feg som jag var svarade jag inte på frågan med en gång, men bad att få lite tid att fundera. "Du får tills imorgon bitti, sen börjar jag att ringa och fråga andra" sa stämman i den andra änden av luren.
Efter samtalet satt jag helt paff i soffan. Sedan jag var 12 år gammal hade jag pratat om att resa ut i världen på äventyr, men hade så klart alltid hittat en ursäkt för inte att göra det. Rösten i mitt huvud försökte så gott den kunde att hitta på ursäkter denna gång också.
Du kommer aldrig att klara av det, du kan ju inte ens segla! Vet du överhuvudtaget hur lång tid det tar att segla över Atlanten? Du har inte råd, hur ska du få ihop så mycket pengar på så kort tid? Vad med allt det här hemma, hur har du tänkt dig att göra med alla dina saker?
För första gången i mitt liv fanns det inga bra ursäkter. Oavsett vad min inre röst försökte sig på, lyckades den inte denna gång. Jag satt där i soffan och tittade på mig själv och mitt liv, nästan som att jag såg mig själv utifrån. Jag hade ingen flickvän. Jag bodde i en hyresrätt som var alldeles för stor och alldeles för dyr, fylld med grejer som jag inte behövde eller för den saken använde. För andra året i sträck hade jag fått avslag på den musikutbildning jag drömde om att komma in på och jag hade ett dead end jobb som timvikarie i ett badhus utan någon utsikt om att bli tillsvidareanställd inom den närmsta framtiden. För övrigt kände jag att jag var ganska så klar med allt det "här hemma" - Jag var fan less för att säga det rent ut!
Vad är det värsta som kan hända! Vad har jag att förlora, tänkte jag?
Så bara en timme senare ringde jag tillbaka och tackade ja. Tänk att det lilla lilla ordet "ja", sagt vid rätt tillfälle, blev startskottet som skulle visa sig förändra hela min tillvaro. Efter det samtalet hände allt liksom bara av sig själv och ledde till att jag fick gjort fler andra saker som jag alltid drömt om, men av någon anledning aldrig gjort. Jag tog dykcertifikat, skaffade "working hollyday visum" till Australien, började ta min träning mera seriöst och började lära mig prata spanska osv.
Den 3:e november 2012 åkte jag från Danmark och har aldrig kommit hem igen. Det kanske är en sanning med modifikationer, för visst har jag varit hemma på besök många gångar sedan dess. På resan till Karibien träff jag en snäll och vacker svensk tjej, som jag idag är gift och har två fantastiska barn med. Vi lever ett riktigt svennebanan liv i en liten stad i Sverige och jag älskar det!
Den 3:e november 2012 åkte jag från Danmark och har aldrig kommit hem igen. Det kanske är en sanning med modifikationer, för visst har jag varit hemma på besök många gångar sedan dess. På resan till Karibien träff jag en snäll och vacker svensk tjej, som jag idag är gift och har två fantastiska barn med. Vi lever ett riktigt svennebanan liv i en liten stad i Sverige och jag älskar det!
